Under den svenska nationaldagen 6 juni 2015 besöktes hembygdsgården i Jokkmokk av människor från olika håll i världen, precis som det alltid varit – på platsen alltså.

Musik för fred och frihet. Festival. Skolelever inför utlandsresa sålde fika. Föräldrarna ställde upp. Vänner som flytt till Jokkmokk trivdes gott.
Jokkmokks Världsmusikorkester, några ur gruppen Jord, Nina och Mirja samt andra spelade och hade workshops i två dagar. Jam. Och detta:

Två unga kvinnor från Argentina kom för att spela på helgens folkmusikfestival, de medverkade i programmet.
På lördagskvällen blev det merspel. Efter en härlig stund fattade de beslutet att visa vad MUSIK är. Kvinnan i röda byxor, på sin handslitna Telecaster, och den armfärdiga trumslagerskan spelade skjortorna av alla oss som var där. Folk satt med hakorna i tiljorna. Sången var lika mörad som en argentinsk biff. Vi andra slutade jamma. Ingen hängde med. Vi bara log allihop. Polyrytmik och ackordföljder som kräver datorstödd analys. Sydamerikansk folkmusik för alla. Absolut underbart.

Innan hade vi besökt våra inre världar med Jord från Pajala. Klockrena toner i virvlande språkmiljö i partnerskap med elektroniskt dragspel. Grannar och vänner, bröder och systrar. Absolut underbart.

Och Nina och Mirja berättade världar med jojk och mångfaldsambientade harmonier. Absolut underbart.

Och Jokkmokks världsmusikorkester öste även serbiskt i lustfylld sjutakt. Flödande som en vårbäck. Absolut underbart.

Detta var i sanning framstående ögonblick där människor möter varandra. På den månghundraåriga marknadsplatsen i Jokkmokk – som det alltid har varit. Vår gemensamma historia bekräftad. Vår jordmån.