Hembygdsföreningar
Det finns olika sätt att befrämja den lokala känslan och stoltheten för den bygd vi väljer att se som vår. Kungar och regimer har subjektivt hanterat historietecknandet i alla tider och dagens historiebilder och -beskrivningar avviker då och då kraftigt från vad som med objektiva ögon skulle anses hyfsat sant.
Mera lokalt, i Sverige, vad det åren före och efter sekelskiftet som hembygdsrörelsen etablerades. I början handlade det om markörer som folkens kultur, sagor och dräktskick. Från denna nationalistiska i tiden inriktning tog folkligheten över mer och mer. Hembygdsföreningarna inlemmade därför folkets hantverk, dans och musik i sina verksamheter.
Den här i grunden självdidaktiska processen pågick samtidigt i många länder. Störst var den tyska hembygdsrörelsen Heimat som spred sitt samhällsengagemang över landgränserna och inspirerade även i Sverige. Parallellt med dessa strömningar byggdes rörelser för arbetare, frikyrkor och nykterhet samt andra rörelser som på olika sätt ville bidra till att modernisera eller organisera samhället.
Under årtionden har dessutom hembygds- och naturskyddsföreningarna arbetat hand i hand utifrån sin samsyn i respekten för naturen och dess värden, i motsats till den tidiga industrialismen som i sin historiskt outvecklade företagskultur hotade förstöra den.
I mitten av 1800-talet arbetade 80% av Sveriges befolkning med skog eller jord. Andelen hade mer än halverats vid 1930-talet. Många människor utvandrade under den här perioden av Sveriges begynnande industrialisering. Hembygdsföreningen kan därför ses som allt från en protest till en hyllningskör för de värden som många tvingades lämna när de flyttade till den relativa anonymiteten i städer och fabriker. Hembygdsföreningen stod då för landsbygdens gemenskap.
År 1916 bildades Samfundet för Hembygdsvård, sedan 1991 Sveriges Hembygdsförbund, som var Sveriges första nationella organisation. I våra dagar finns det drygt 400 00 medlemmar i Sveriges knappt 2000 olika hembygdsföreningar.
Vad som under lång tid lockat medlemmar ur alla samhällslager är underifrånperspektivet eller folkligheten där samhörigheten och den gemensamma känslan för hembygden framhålls.
Visserligen har de välbesuttna ofta varit ledande i föreningarna medan vanligt folk utgjorde den breda medlemsbasen. Detta kan ha sin förklaring i att det behövdes kontakter för att på olika sätt skaka fram medel till ofta kostsamma processer för att bygga upp föreningar, hembygdsgårdar och bevara historiska objekt. Istället är det den gemensamma känslan för hembygden som är varit det viktiga och mänskligt uppbyggliga, så ännu idag. Under alla tider har andelen ungdomar bland medlemmarna varit relativt låg.
En typisk hembygdsförening äger och förvaltar ett antal byggnader, ordnar hembygdsfester vid midsommar och hyr ut sina byggnader för olika festliga aktiviteter. Vissa ger ut hembygdsskrifter. Hemsidor börjar ha allt större betydelse för att bygga upp lokalt kunnande.
Mer än hälften av Sveriges hembygdsföreningar bedriver eller bidrar aktivt till lokalhistorisk forskning. Även nutidsdokumentation bedrivs och lagras då i beständig form.
Hembygdsföreningarna samarbetar ofta med skolor och hembygskunskap har varit ett skolämne sedan det infördes 1919. Dagens kritiska elever, skolade under Internetkultur, för som nya medlemmar i hembygdsföreningarna in allt mer pragmatik i hur föreningarna bidrar till den gemensamma historiebeskrivningen, långt från eskapism, nostalgi och nationalism. Å andra sidan är yngre människor vana vid rollspel och spelvärldens välkryddade världar och levels.
Vem som helst kan vara med i en hembygdsförening och verksamheten är av hävd okontroversiell. Föreningarna ordnar aktiviteter och alla kan vara med på sina egna villkor. Det gör att föreningarna stärker självkänslan, ofta påtagligt i glesbygd, på både det personliga och lokala planet. För många inflyttade blir hembygdsföreningen en öppen dörr till att under ansvar etablera sig lokalt.
Sammanfattningsvis har hembygdsföreningarna och hembygdsförbunden en allt större uppgift i att som lokal aktör verka framåtsyftande, följa med i tiden och låta bygden växa utifrån sina uppskattade traditioner och värden.
Starka tankar och samisk hävd
I norr, i Sápmi, samefolkets hemland, används ofta ordet hävd utan att vi egentligen reflekterar över vad det egentligen betyder. Att hävda något är att säga att något är på ett viss sätt. Att hänvisa till hävd eller rentav urminnes hävd är något annat. Frågan känns igen från hembygdens rennäring och samisk kultur.
Avtal kan knytas på tre sätt: muntligt, skriftligt eller via konkludens. Urminnes hävd bygger på vad som idag uttrycks som avtalslagens konkludens.
Begreppet konkludens betyder i korthet att ett avtal kan bildas genom att parter agerar på ett sådant sätt att ett avtal över tid anses bildas genom ett konkludent uppträdande.
I norrperspektiv leder det över till den spännande tanken att när inga särskilda skrivna avtal fanns formades och gällde urminnes hävd, som avtal. Urminnes hävd var det som gällde, det självklara. Det innebär i sin tur att när avtal under historien gång började skrivas på papper hanterade de nya avtalen AVVIKELSER från hävd.
Senare, i vår tid, har egendomligt nog rättsvirvlarna handlat om att urminnes hävd endast kan hävdas om avtal om hävd SAKNAS. (bl a Korpijaako-Labba 1994). Begreppet urminnes hävd upphävdes i praktiken först 1972 när Jordabalken ändrades men eftersom renskötselrätten är så speciell till sin form, den är avtalslös och ej tidsbegränsad, har renskötseln bruksrätt till marker och resurser för sin näring. Av hävd.
Av samma hävd är renskötsel något så ovanligt som en en personlig ej överlåtbar rätt som måste bedrivas kollektivt inom en sameby (Sjaggo 2006).
Norrbygderna är hembygd för en större mångfald och historisk kontinuitet som är mer omfattande än vad många moderna människor tänker på.
Här har det idé- och kulturdrivna näringslivet, hembygdsföreningar och enskilda spelare en särdeles ensartad resurs att med stolthet förvalta, utveckla och dra nytta av.
