Denna dag, söndag, är det hemresa från Archangelsk och systerfolket med våra vänner. Vi säger hej då till Malye Korely, Lilla Karelen, och till alla trevliga möten och till Margaritinskaya Marknad.
Mycket trevligt har det varit och med ett visst vemod lämnade vi rullbanans rytmiska betongplattor för hemresan via St Petersburg och Stockholm.
På vägen till flygplatsen Talagi såg vi bland annat ett lokalt kolkraftverk, i fjärran.

Vid inflygningen till Sankt Petersburg lade vi med samma blick märke till det lokala kärnkraftverket. Själva stan växer till vänster i bilden.

Gårdagens föreläsning på Arkhangelsk museum om hur det går till att praktiskt kolla upp om historebilden kan ha varit möjlig inspirerar och dröjer sig kvar i minnet. Bilderna från världsarvet på Solovetskyöarna lockar.
Att enbart använda saker gjorda av gruppens egna händer leder till samarbete och gemenskap. Det leder också till lust att lära och att hjälpa andra. Det skapar ett gruppens eget goda ledarskap på samma sätt som i en scoutpatrull.
Det är i precis den andan vi småpratande avslutar vår resa på Arlanda flygplats med att äta ett äpple, en glass eller en liten fin Max-burgare. Vi har alla använt våra egna kunskaper, delat med oss av dem, slipat våra verktyg, skapat nya tankevinklar och själva handgripligen gestaltat hur värdefull vår äkta historia och handens kunskap är.
Vår vän Roald, han med felan, inspirerade ständigt. Han kan hyvla av varje förekommande historielös människa som helst som försöker vrida om vår äkta historia, tiga om det som varit och istället hitta på vad ingen alls kan tro på.
Som en av gruppens bröder och systrar i fyra länder låter vi Roald illustrera detta tänk genom en bild på hur han lockar fram ett gott verktyg av ett rätkantigt trästycke. Väl framlockad och formad hyvlar den i sin tur av nästa stycke.

Förmiddagen ägnades åt Margaritinskaja Marknad, Margaritinskaya yarmarka, Маргаритинской ярмарке. Hur mycket folk som helst, en enorm trängsel och uppskattningsvis fanns utan tvekan tusen stånd. I ishallen med tillhörande grönyta var det packat med försäljare och folk, på varandra. Trängeln var sådan att det periodvis inte gick att förflytta sig. Det blev en närkontakt med ryssar på det allra bästa sätt. Det fanns massor att köpa av olika slag. Det som dominerade i ögonen var honungsförsäljare som hade gjort olika röror med olika smaker. Konsistens som bredbar ost. Gott och uppskattat.
Invigningen var pampig med folkliga körer: pomorer, krigsveteraner, nenetser och arbetare. Bland alla människor i rad märktes också ett antal representanter för den nenetsiska folkgruppen.

Huvudstaden Naryan-Mar för nenetsernas autonoma område ligger en timme med flyg från Archangelsk, vid floden Petjoras mynning. På sommaren kan det vara över 30 grader varmt och på vintern minus 45. Som i Jokkmokk, ungefär.

Bilden ovan visar Erika med några nenetser som sålde sina varor.
I detta stånd med nenetsiska försäljare hände henne följande efter en stund: Är ni svenskar? Vi känner folk från Jokkmokk, sade de. Känner ni Katarina Rimpi, frågade de. Vilken höjdare, i dubbel bemärkelse. När de tänker på Sverige tänker de på en underbar människa från Jokkmokk!
Denna text kompletteras inom kort.
Vi träffade även glada pomoren Galina, mönsterkunnig människa. Här i samspråk med Isse från Ájtte som studerat hennes arbeten och jämfört mönster. Det finns många gemensamma detaljer som förklaras av och  ihop med århundraden av handel, kontakter, utbyten och ögonkontakt.

Efter ett antal timmar på marknaden med försäljning och presentationer gick vi till museet och fick en föredragning om historiska projekt som genomförs i praktiken: det handlade om båtbyggen och tillverkning av redskap från 1600-talet. Allt tillverkades med dessa verktyg, vilket bevisade att det gick att arbeta med just den typen av redskap. I samband med detta arbet har det anordnats marknader och historiska resor, både långa och korta.
Denna text kompletteras inom kort.
På tidig kväll hölls en ståtlig middag, alla iklädda dagens dräkter, där det hölls tal och överlämnades sedvanliga gåvor.

Bilden visar hur Ájttes chef Kjell-Åke överlämnar present till chefen Nadja på Archangelsk museum. Guiden/tolken Ljubov,Любовь , till vänster.
Alla var ense om att fortsätta arbetet inom detta museala kulturprojekt som pågått under flera år. Nadja sade i sitt tal att hon vill ha ett närmare samarbete med Ájtte.
Detta text ska kompletteras.
Vi var på kvällen på besök hos konstnären Dmitri Trubin, Дмитрий Трубин, satiriker och illustratör. Vi kände alla respekt för hans arbete.
Dmitri är väl meriterad och har genomfört en rad vernisager iRyssland och runt om i världen och samarbetat internationellt. Exempel.

Bilderna här publiceras med konstnärens medgivande.

Återigen, bilderna publiceras med konstnärens uttalade tillstånd. Perspektiven kan ha blivit förvrängda vid fotograferingen.

Hemsideredaktören köpte en akvarell av Herr Trubin. Figuren förekommer i många av konstnärens böcker, bland annat böcker för barn om inledande versaler till bilders varelser.

Denna dag innehöll en resa till Malye Korely (latinsk stavning, en kulturpark, en sorts gigantisk hembygdsgård med timmrade byggnader, många av religiöst ursprung.
Fantastisk anläggning.Under många år har byggnader samlats in, från det gigantiska Arkhangelskområdet. Idag finns mer än 120 byggnader. Jämför med Jokkmokk som har 15 totalt. Jämförelsevis små.

Anläggningen öppnades i början av 1970-talet men det har flyttats byggnader hit redan vidKlocktorn, byggnader för förvaring och djurhållning samt bostadshus osv från detta område innebär ofta mycket stora byggnader. Allt är rundtimrat och vi lade märke till att insidan oftast var bilad, dessutom så att väggen skapade en rundel i hörnen. Varje byggnad är unik och varje byggare och ägare satte sin prägel på sin och släktens livsmiljö. Konstnärliga uttryck är ständigt närvarande. Många hus är verkligen rikt utsmyckade. En annan notering är att husen ofta är byggda till, kompletterade eller försedda med gångvägar mellan husen, allt för att göra det lättare och bekvämare att leva genom vinterperioden. I Norden placerades husen långt från varandra för att undvika katastrof vid brand. Norden och Arkhangelskområdet ligger nära, har haft kontakt och handel i alla tider samtidigt som förutsättningarna att leva och bygga är olika.

Byggnaderna kommer från olika områden: Onegahalvön, Mezen, Norra Dvina, Pinega, Kargopol och museet arbetar idag för att få med även Vagaområdet och Pomorernas land. Att just specifikt pomorernas byggnader först nu kommer på plats är intressant. Hela området präglas av handel sedan urminnes tider. Skogarna var djupa och Arkhangelsk har en omfattande skogsindustri. Den rikliga tillgången på timmer och skogsvaror är anledningen till att den för oss svenskar mycket robusta utformningen av byggnaderna. En detalj är också att allt är byggt helt utan järnbeslag och spikar. Anledningen till det är att rosten äter upp allt järn i detta fuktiga klimat. Att bygga i trä är och har varit hållbart, säkert och ekonomiskt sunt. Taken har stora överhäng och idag är det stora problemet att de stora byggnaderna tenderar att sjunka sakta ned i jorden. Därför måste de lyftas, få ny och avvattnad grundläggning. Vi såg fler stora byggnader där de nedersta stockvarven var nya.

Här finns också en fantastisk hantverkare, Michail, som tidigare varit i Jokkmokk på Historiska. Mycket trevligt återseende. Vi provade att bila en stock och vi klöv en annan. Testade yxor och tekniker. Detta var exempel på dagens upplevelser. Många diskussioner om detaljer inom handens kunskap.
Vi besökare noterade att vakter med vapen hade full koll på vad som hände inom detta gigantiska område. Värdet av byggnaderna är stort.
Vi var in i en av de flera väderkvarnarna. Det var stadiga byggnader med stadig inredning. Vi besökare jämförde med skvaltkvarnen i Granudden, väster om Jokkmokk. En kvarn driven av vatten har en helt annan tillförlitlighet än en kvarn som drivs med vind.
Flera reparationer var på gång och även nybyggen, inom området. Rejäla pengar läggs i detta område. Omkring finns ett antal anläggningar för turistiskt boende, med hög klass.
Vi åt lunch inom området. Den bestod av blinier med sylt samt ört-te till. Jättegott. I stort sett ingen ur lokalbefolkningen dricker kaffe.
På kvällen ett besök på ett lokalt bryggeri.
Spännande berättelser om företagande i Archangelsk och om ölsorter. Avslutning med en måltid i ett tält invid fabriken. Roald hade med fiolen och spelade bland annat en låt från Jokkmokk av Norrlåtar. Vi var alla mycket väl mottagna.

Dagens ämnen har varit bone carving och childrens cultural school.
Det första handlade om benarbeten av olika slag och om hur utbildning och insamling av fakta går till i detta enorma område.

Kulturskolan för barn ger det uppväxande släktet möjligheter att känna glädjen med att göra något fint med händerna.

Detta inlägg kommer att uppdateras.

Onsdagen innebar ett spännande möte med chefen för Archangelsk Museum. Arbetsområdet är en tredjedel större än Sverige. Dessutom hanterar organisation en historiska byggnader som kostar stora pengar att renovera.  Det arbetet har hunnit en bra bit och är en tydlig framgång. Museet är inbjudande och känns modernt. 
Dagen började med föreläsning om museets verksamhet och aktiviteter baserade på historia. Intresset växer, får vi veta.
Eftermiddagen handlade om tyska affärspersoner, sanslöst försummade hus, textila tekniker och Pomorregionens båtbyggeri.
Föreläsaren om båtar var ytterst kompetent.

Arkhangelsk museum bygger nu ett helt rum om båtar och båtars betydels under olika tider. I denna del av världen framträder hela tiden krig och elände. Vi kan konstatera att var och en har sin beskrivning av verkligheten. Ett historiska perspektiv kan ju också vara urbefolkningens. Det händer att dessa bilder är helt olika. Detta är en märklig sak å ena sidan. Å andra sidan är det ännu inte alls märkligt att vi är så lika varandra när vi träffas. DET ska vi ta på allvar.
Båtföreläsaren kommer inom kort att alltså kunna visa upp mycket av sina gedigna kunskaper genom utställningar och böcker. Det hörs att ett norskt museum ska ordna översättningar.
Detta inlägg kommer att kompletteras.

På kultur/souvenirfabriken fanns en person som även etablisemangets kvinnliga och professionella, dock endast rysktalande, direktör visade speciell uppskattning till. Denna väverska hade arbetat 39 år, sedan fabriken startade, hördes det.

Respekten som visades fick oss besökare att kalla henne Yoda. Detta måste läsaren tolka rätt och med respekt för skribentens beskrivning: en glad och positiv människa som arbetar ett helt liv ska helt enkelt vara en som lyssnas på. Eller hur? I alla fall är det denna människa som kommer att dröja sig kvar i våra sinnen. Det var vi besökare härligt ense om. Därför uppskattade vi hållningen hos fabrikschefen.
Hela fabriken är och var något vi besökare inte är vana vid, detta sagt helt utan några värderingar från vår sida, snarare tvärt om. Ovanan gör därför att berättelsen sticker ut.

Fortfarande tisdag. Under dagen har Historiska besökt en “fabrik” i Archangelsk. Den tillverkar många saker: det är trä och textil och allt förses med lokala ryska mönster och former. Alla som arbetar i fabriken är inlejda som företagare och alla lever på den gemensamma försäljningen. Marknaden är till synes inhemsk men det är tydligt att även turister är en lönsam målgrupp.

Mitt i denna brusande metropol såg vi också en glad gosse som körde lokalbuss. Det kostade 18 rubel att åka några kvarter. Det är knappt två svenska kronor.

Vi imponerades av råstyrkan som förmedlades via den tydligt robust konstrurade växellådan. Även om denna kommentar torde fall under etnologiska märken är det härligt att inspireras av en kultur för att få kraft att arbeta i sin egen, där hemma, i Jokkmokk.

På morgonen tog vi en lång promenad efter de själskadade gatorna uppstörms floden Dvina. Människor springer åt alla hål, det är full fart. Byggkranar blandas med halvt raserade byggnader.

Exklusiva bilar blandas med maskiner som Svensk bilprovning sannolikt skulle ha givit körförbud direkt. Ändå fungerar samhället på något sätt. Samtidigt är känslan bland människor tydligt pragmatisk. Därför är det alldeles imponerande att kulturkrafterna lyckas med den enorma uppgiften att rädda en stor del av den ursprungliga handelsplatsens massiva och tunga byggnader. Mycket är raserat och det lär endast vara en femtedel kvar nu, den som alltså räddats. Istället har Archangelsk museum bildats. Två ytterst kompetenta unga kvinnor tog emot oss och levererade en stabil presentation av i stort sett hela museet och nästan alla dess utställningar. Att ha en guide var en förutsättning för besöket. Vi fick veta att översättningar är planerade. I ett rum fanns översättnignar på norska. I det rummet fanns tunga berättelser om krigsfångar.

Illustrationen ovan är ett utsnitt ur en textiltavla, gjord med silkesaktig tråd. Museet präglas på ytan av stirider och krigshandlingar, Den som skådar vidare in i historien ser dock den grundläggande drivkraften: handeln. Archangelsk har under lång tid varit en central handlelsplats. Under 1600-talet var platsens Rysslands viktigaste handelsplats och väg för varor in och ut. Under en lång tid gick 75% av alla Rysslands varir den vägen, berättade guiderna. Därför har museet börjat bygga upp interaktiva presentationer av hur människor seglade mellan exempelvis Genua och Archangelsk med varor, nyheter och mode. Dagens människor får också en lektion i hur viktig klädseln var i gamla tider. Det var en klassmarkör som var stadfäst i lag. Ingen fick klä upp sig. Ingen fick heller klä ned sig. Den som gjorde så blev anklagad för spioneri, typ.