Är vår historia äkta? Var det si eller var det så? Vem har skrivit vår historia? Är något av vad vi lärt oss i skolan sant? Är vår verklighet kontrafaktisk? Är vi de vi tror? Vilken verklighet är du och vi del av?
Vad är rätt att göra och visa under Historiska marknaden?
Boken Tusen år i Lappmarken, utgiven på Ord&visor förlag, ger svar på många frågor. Den ger, för många nya, bilder av vår historia. Busschauffören, journalisten, författaren och förläggaren Göran Lundin skriver så här på sitt förlags hemsida om boken:
“Författaren Lilian Ryd och före detta sameombudsmannen Tomas Cramér gör en djupdykning i Lapplands och framförallt samernas historia. I Tusen år i Lappmarken klarläggs den svenska statens metoder för att kolonisera Lappland. Lättfattligt och åskådligt läggs nya fakta fram, som är långt ifrån en smickrande läsning om svensk myndighetsutövning.”
Boken har tankeväckande recenserats i bland annat Dagens Nyheter.
Med kunskap kan vi alla människor förstå och ta ställning
Författaren PO Tidholm höll sitt sommarprogram i P1 2014. Det handlar om synen på Sápmi och Norden.
Tidigare, när boken Tusen år i Lappmarken kom ut, skrev författaren PO Tidholm recenserande i Aftonbladet i samband med diskussionen om gruvexploatering i Rönnbäcken, Västerbotten.
“Samernas historia är, enligt författarna, den bäst dokumenterade av alla urbefolkningars i världen och sträcker sig tillbaka till 1200-talet.
Det är förvånande i sig, men vad som är många resor värre är att de dokument som föreligger skulle kunna rita om både svenska gränser och svensk historia om staten valt att vara ärlig. Men staten har, av skäl som skiftat från rasism till ren girighet, underlåtit att beakta juridiken.
Efter att ha läst Tusen år i Lappmarken av juristen Tomas Cramér och författaren Lilian Ryd framstår situationen i Rönnbäck bara som typisk och logisk. Genom att frångå gamla överenskommelser och förordningar har staten skapat ett juridiskt vakuum där samernas urgamla rättigheter ständigt måste prövas mot den moderna nationalstatens behov av råvaror.
Det var en röra av nationella intressen som under 1800-talet förpassade samernas intressen ut i marginalen. Efter att under åtskilliga hundra år varit nyckelspelare i svenska kungars nordliga expansionsdrömmar – kronan behövde folk på plats för att kunna hävda territoriet – och av Kronan anförtrodda myndighetsutövare blev samerna av tidens vetenskapsmän klassade som underlägsna och oförmögna att ta ansvar. Att äga och förvalta mark var därför ingen god idé och staten smög därför in prefixet ”krono-” framför all mark som inte erkändes nybyggarna. Detta trots att samerna under flera hundra år betalat skatt för sin nyttjade mark, precis som bönderna.
Ryd och Cramér – samarbetet verkar ha gått till så att Tomas Cramér, som under 35 år var Sameombudsman, har stått för juridik och Lilian Ryd för kulturhistoria – driver frågan framför sig från första till sista sidan. De börjar, bokstavligen, med att inlandsisen smälter och slutar med den aktuella domen i Nordmalingmålet. Mycket är känt sedan tidigare, men hela bilden har sällan presenterats så överblickbart och begripligt som i den här boken. Det som jag uppfattar som bokens poäng är att samerna inte alls alltid varit en förtryckt minoritet utan att det i huvudsak är något man blivit under det moderna, demokratiska Sveriges framväxt. Vilket ju onekligen framstår som en sorglig ironi. “
